REGIONEN OCH GRUNDEN FÖR INDELNINGENHåkan WelinAnsvarskommitténs betänkande har – oavsett vad man anser om dess resultat – startat en viktig diskussion kring Sveriges framtida organisation. Detta gäller bland annat förhållandet mellan det statliga, landstingskommunala och kommunala beslutsfattandet. Dels vad gäller förhållandet mellan infrastrukturutveckling och tillväxt t.ex. rörande konkurrenskraft nationellt och internationellt, dels ansvaret för sjukvårdens utveckling och organisation/uppgift och slutligen även frågor som mera hänger samman med demokratin.
I debatten låser vi fast oss vid dagens eller ännu värre vid gårdagens tänkande när det gäller hur vi ska se på vår framtida organisation. Det förekommer t.ex. i debatten argument som att varför inte lägga regiongränserna efter större vägar och järnvägar. Samtidigt börjar idag en alltmer högljudd opinion synas angående den eftersläpning på detta område som skett genom flera årtionden att göra sig gällande.
Vi måste se framåt, tänka i termer av hur det ska komma att se ut i framtiden. I Axel Oxenstiernas organisatoriska lösning var motiven att kungamakten, ständerna, behövde en organisation som tillförsäkrade makten försörjning av ekonomiska medel och för att kunna säkra krigsföringen som bedrevs ljust då. De nuvarande svenska länen härstammar i huvudsak från Axel Oxenstiernas reformer på 1630-talet.
I dag behöver vi på ett mycket mera konstruktivt sätt se framåt, inte minst gäller det vår förmåga att i framtiden framstå som ett alternativ med utgångspunkt i vår geografiska del av EU, men även när det gäller konkurrenskraften och åtminstone ett bibehållet välstånd.
Den geografiska indelningen är ett av de områden som hett diskuteras. Men – denna indelning är trots allt en konsekvens av vilka resultat man kommer fram till utifrån huvudfrågorna infrastrukturutveckling och tillväxt t.ex. rörande konkurrenskraft nationellt och internationellt, dels ansvaret för sjukvårdens och slutligen de demokratiska aspekterna.
När det gäller själva debatten kring införandet av regioner som mellanstatlig organisation, finns i huvudsak två läger med helt olika uppfattningar. Den klart till numerären mindre uppfattning som t.ex. förespråkas av förre socialdemokratiske partisekreteraren Lars Stjernqvist och miljöpartiets Gudrun Lindvall. Deras ståndpunkt kan formuleras på så sätt att man vill skapa flexibilitet och samverkan mellan mindre regioner, i stället för att bygga ett stort, solitt system. En annan ståndpunkt inom denna grupp vill skrota tanken på storregioner men också slopa dagens landsting och bara behålla två demokratiska nivåer, stat och kommuner, där den avancerade sjukvården tas över av staten och primärvården av kommunerna.
Den andra allt dominerande uppfattningen är att större regioner behöver skapas. Och motiven är många i denna grupp. Ett av skälen har att göra med behovet av en bättre grund för regionalt samarbete och utveckling samt en bättre statlig organisation på regional nivå. Andra skäl är förbättrade förutsättningar för den regionala utvecklingen och för kollektivtrafiken, bristande politisk samordning, den utveckling som redan idag i praktiken sker på arbetsmarknadsområdet, inom infrastrukturen, företagsutvecklingen och kommunikationerna liksom konkurrensläget på EU-nivå.
Dock går åsikterna om dels takten för detta tillskapande och makten eller ansvaret för dess tillkomst isär i denna åsiktsgrupp. Reinfeldt har vid olika tillfällen uttryckt att ett beslut inte ska fattas nu, och tillsatt nya landshövdingar i för regiondiskussionerna känsliga län med anställning fram till 2014. Dels finns i detta en motsatt uppfattning förespråkad av Anders Björck, landshövding i Uppland: ”Om de stora regionerna inte genomförts till 2010 ska staten tvinga fram förändringen till 2014”. Och slutligen har vi den uppfattning som förespråkas av flera politiker på olika nivåer ute i landet, vilken även börjat omsättas praktiskt. Nämligen att kraften för förändring måste komma underifrån, eller som landshövdingen för Sörmlands län uttrycker det: ”är det inte en fråga i första hand för befolkningen och för de förtroendevalda i de länen?”
Slutligen förs en mycket mindre debatt om antalet regioner vilket synbarligen är en konsekvens av den större debatten kring vilka faktorer som ska vara avgörande för utformningen av en region.
Ansvarskommitténs tänkta utformning kan sammanfattas enligt nedan:
1. direktvalda regionparlament
2. beskattningsrätt
3. ansvar för sjukvård, kollektivtrafik, infrastruktur och regionutveckling.
4. regionernas befolkningsmängd
Jag går nedan igenom hur jag ser på förutsättningarna för vad som ska avgöra regionindelningen. Min slutsats i förhållande till ansvarskommitténs utformning enligt punkterna ovan presenteras sist i detta inlägg.
Grundfrågan anser jag vara: Vilka faktorer ska vara avgörande för utformningen av en region?
Kort kan man dela upp denna fråga i två delar:
A. Regionens funktion gentemot den del av samhället som den ska ”serva”, dvs. vem/vilka den är till för, vilket syfte den avses ha gentemot dessa och vilka krav den avses uppfylla
B. Vilka funktioner den ska uppfylla sett utifrån statsmakternas krav och vilka rättigheter den ska ha i förhållande till staten och kommunerna
Jag har nedan valt att behandla den första punkten. Dock, i båda dessa aspekter utgör tidsperspektivet en mycket viktig grund för ställningstagandet. Som vi minns har Axel Oxenstiernas indelning levt i 400 år. Den indelning som vi nu står inför torde rimligen inte leva lika länge, förändringens tidevarv är snabbare i dag än på Oxenstiernas tid, men avgörandet ska i vart fall ses som funktionellt för den del av landet som berörs, men även gentemot ett framväxande EU och Europa och den globala förändringstakt som pågår. Den bör som jag ser det sålunda inte utgå ifrån dagens situation utan morgondagens.
Det är även av vikt notera att de två aspekterna ovan ibland kan fungera kontrafunktionellt mot varandra, vilket leder till svåra prioriteringsavgöranden.
Infrastruktur och tillväxtDetta är ett av de allra tyngsta argumenten i debatten kring regionernas vara eller icke vara.
I mycket handlar det om förbättrade förutsättningar för den regionala utvecklingen och för kollektivtrafiken..I ett internationellt perspektiv är de svenska länen alldeles för små för att bära den ekonomi och kompetens som krävs i den globala konkurrensen.
Större regioner skulle ge större tillväxtJan Edling menar att det skulle bli fler nya jobb och kraftigare ekonomisk tillväxt, om det blev större regioner i Sverige. Det eftersom det skulle göra att samarbetet mellan olika myndigheter, och mellan myndigheter och näringslivet, blev bättre.
Exempelvis skulle det kunna bli enklare och billigare att pendla till jobbet, och gymnasieutbildningar skulle bättre kunna utformas efter en regions speciella behov.
En stark, vidgad huvudstadsregion vore tvärtom en tillgång för hela Sverige genom större internationell konkurrenskraft och ett starkare varumärke
Ewa Callhammar (fp) vill absolut tillhöra Stockholm.- Det är där tillväxtzonen finns. Mälardalen är motorn för Sverige.- Man brukar säga att det är där befolkningen finns som tillväxten finns. Globalt är Sverige väldigt litet och även om vi blir tre miljoner i regionen så är det smått.Att Katrineholm hamnar långt ute i regionens kant tror hon inte försämrar möjligheterna.
Från ekonomiska utgångspunkter bör regioner växa upp underifrån, näringslivets och företagandets villkor och vilja bör styra vilka samarbetsområden som är bäst och det är ytterst tveksamt om ansvarskommittén kommer i närheten av så subtila värderingar; snarare bygger man vidare på traditionell indelning.
Saken handlar alltså om hur förvaltningen ska kunna effektiviseras och bidra till en starkare ekonomisk utveckling, det vill säga om hur samhällsorganisationen kan skapa förutsättningar för en utveckling som håller den internationella konkurrensen stången.
Detta är naturligtvis att övervärdera regionernas betydelse. Varför skulle fem till nio regioner med vardera några miljoner invånare var och en vara bättre än ett helt land med nio miljoner på att klara den globala konkurrensen? Sverige är i globala sammanhang inte större än att det är en fördel att hela landet samarbetar.
– Då har vi möjlighet att utveckla produkter och vi har möjlighet att förse näringslivet med arbetskraft på ett bra sätt.
I en utredning som flera länsstyrelser gjorde för några år sedan, så hävdas att tillväxten skulle öka med 0,3 procent per år fram till år 2010, bara samverkan i Mälardalen blev bättre.
Det finns å andra sidan kritiker, som menar att indelning i större regioner inte skulle ge några ekonomiska fördelar. Exempelvis menar regiondirektören i Halland, Martin Andrae, att det inte skulle ge högre tillväxt om Halland blev en del av en större region, istället för ett eget län.
Men från Företagarnas sida påpekar man att det krävs att det blir verkliga förändringar i den förda politiken, och inte bara en pappersprodukt av regionindelningen, för att det ska bli bättre för företagen.
Johan Danielsson, generalsekreterare i Mälardalsrådet, som är en intresseorganisation för kommuner och landsting, menar att det finns stöd i forskning för att större regioner är bra för företagen och också ger fler jobb.
– Det är klart att större regioner ger större tillväxt. De skapar chans att få en bättre matchning mellan de som söker jobb och de som ger jobb, företagen.
– Folk tjänar mer pengar för de kan välja mellan jobben, och man får bättre matchning mellan jobb och personer. Så det är oerhört viktigt för dem att det blir större administrativa regioner, säger Johan Danielsson, generalsekreterare i intresseorganisationen Mälardalsrådet.
Kollektivtrafiken
T.ex. i Uppland, Västmanland och Sörmland finns redan i dag en i praktiken fungerande region med omfattande arbetspendling till och från Stockholm och behov av samordnade trafiklösningar.
För Östergötlands del kommer den planerade Ostlänken att reducera restiden till Stockholm till en timme vilket medför tillhörigheten till en utvidgad Mälarregion mera motiverad.
Pendling till och utflyttning från Stor-Stockholm har alltmer ökat trycket på behovet av en gemensam taxa. En fråga man försökt att lösa i minst tio år, men där en lösning nu synes vara i antågande.
Jimmy Jansson, s, vice ordförande i kommunstyrelsen i Eskilstuna anser, med dessa skäl som grund, att Sörmland ska tillhöra samma region som Stockholm. Människor bor i Sörmland och pendlar till Stockholm. ”Det måste vara det beteendet, den verklighet som redan finns, man ska ta hänsyn till, inget annat. Att göra något annat vore direkt ologiskt” anser han, ”människor i Mälardalen hör redan ihop. Det går inte att blunda för det. De bor, jobbar och rör sig i hela Mälardalsregionen.”
Sörmlandspolitikerna har naturligtvis en viktig poäng angående trafikpolitiken. Här utgör hela Mälardalen, inklusive Stockholms län, ett gemensamt område som måste finna gemensamma lösningar för att det ska fungera. Däremot är det inte säkert att invånarna i hela detta område har gemensamma intressen av hur annan infrastruktur ska se ut och finansieras.
Ny Stockholmsregion kan bli för liten
Moderaterna är djupt oeniga om hur länen i landet framöver ska förvandlas till färre men större regioner. Det gäller också förslaget att Stockholmsregionen i stort skulle bli kvar som det nuvarande länet.
Stockholmsmoderaten Chris Heister tycker att det skulle innebära onödiga gränsdragningar i Mälardalen (Ekot)
”Storregioner ger fördelar för företag”För företagen finns det flera fördelar med större regioner istället för län, menar Jan Edling, som är analytiker på statliga Vinnova.
– Jag tror att samarbetet mellan de regionala politikerna, näringslivet och universitet och högskolor kan stärkas. Och det behöver vi definitivt om vi ska kunna stärka konkurrenskraften i varje region i landet, säger Jan Edling, analytiker på Vinnova.
Intressant är att ett av moderaternas huvudargument är att en Mälardalsregion av den omfattning som många hävdar – med fem av de nuvarande länen ingående – skulle hota den svenska staten.
"Planeringen kan inte göra halt vid våra länsgränser"Ansvarskommitténs ordförande Mats Svegfors försvarar förslaget om stora regioner som läggs fram i dag: Den lokala nivån är för liten för att kunna "äga" planeringsfrågorna. Ökande internationell konkurrens och förskjutning av tyngdpunkten i ekonomin från industri till kunskapsarbete har gjort att våra gamla administrativa gränser sprängts.
Uppenbart är att den tilltagande internationella konkurrensen och globala arbetsfördelningen, i kombination med en tyngdpunktsförskjutning i ekonomin från traditionellt industriarbete till kvalificerat kunskapsarbete, förändrar ekonomins geografi.
En aspekt på detta är att de lokala arbetsmarknaderna blir större och spränger vedertagna administrativa gränser. Människor rör sig i sin vardag över allt större avstånd: man bor på en plats och arbetar på en annan. Planering av infrastruktur, pendlingstrafik och boende kan inte göra halt vid befintliga länsgränser.
En annan aspekt är att produktion och produktionsvillkor skiljer sig alltmer mellan olika delar av landet. Om vi inte skapar förutsättningar för att anpassa tillämpningen av viktiga regelsystem till de förhållanden som råder lokalt och regionalt är risken att vi får offentliga system av kastrullklippningsmodellen, en modell för alla som inte passar någon.
Oavsett om det gäller infrastruktur eller sociala system är det nästan alltid så att den lokala nivån är för liten för att kunna "äga" frågorna och den centrala för stor för att kunna anpassa enhetliga system till regionala och lokala förhållanden. Den nödvändiga utvecklingskraften i offentlig verksamhet förutsätter närhet till en ofta rätt mångfasetterad verklighet. Likvärdigheten förutsätter samtidigt att reformstrategier och uppföljning hålls samman av staten.
”Regionindelningen bör följa trafiken”Våra nuvarande län och landsting är för små. Länsgränserna drogs upp av Axel Oxenstierna på 1600-talet med hänsyn till dåtidens behov. Länen skildes mestadels åt av sjöar, vattendrag och stora otillgängliga skogar, till exempel Kolmården, som var svåra och farliga att ta sig igenom. De har i stort sett fungerat tillfredsställande intill våra dagar.
Med dagens kommunikationer ställs det dock annorlunda krav. Orter i olika län ligger på pendlingsavstånd från varandra. Från Linköping och Norrköping når man Stockholm på mindre än 2 timmar. När Ostlänken är färdig kommer de att ligga på pendlingsavstånd från Stockholm. Nyköping/Oxelösund ligger redan idag på pendlingsavstånd från såväl Stockholm som orter i Östergötland. Liknande förhållanden råder på andra håll i landet. Utvecklingen inom näringslivet och kraven på en flexibel arbetsmarknad kräver utvecklade och bättre samordnade kommunikationer.
Kommunikationerna tycks ju vara det centrala problemet. Varför utgår man då inte från den existerande och planerade infrastrukturen. Större vägar och järnvägar löper som pulsådror genom landet. Varför knyter man inte regiondiskussionerna till dessa trafikstråk. Kanske kunde vi då få en region E4, en region E18/E20, en region E6 o s v. Om man definierar sådana stråkregioner kan ju sedan kommunerna själva få välja vilken region de vill knyta an till.
”Billigare pendling skapar nya jobb”Ett exempel är pendlingen i Mälardalen, där det kostar drygt 2500 kronor per månad att tågpendla till Stockholm från Uppsala, Västerås och Eskilstuna.
Utvecklingsfrågorna
Utvecklingsfrågorna blir regionernas – både vad gäller makt och innehåll, exempelvis får regionerna både resurser och ansvar för att hantera en del av infrastruktursatsningarna.
Långsiktigt starka regioner byggs underifrån, hellre sammanslutning utifrån regionala förutsättningar än gemenskap framtvingad med passare, linjal och statistik. Detta skulle säkert lugna de upprörda känslorna i Halland, som inte vill styckas upp i många små delar. Målet måste vara mer regionalt självbestämmande, inte strukturell enhetlighet till varje pris.Starka regioner är oerhört intressanta globalt sett, mer än stater, när det söks livskraftiga och expanderande etableringsområden. Därför måste Stockholm, Sörmland, Västmanland och Uppland ha fria händer att gå samman för att maximera sin attraktionskraft och utvecklingspotential i global konkurrens. Om hela Mälardalen vill bilda en storregion ska den kunna göra det.
Storstäderna är nationella "tillväxtmotorer". Det är viktigt att de står starka i konkurrensen med andra städer som Amsterdam, Hamburg eller Dublin. Det tjänar alla på - också de delar av landet där ingen storstad finns.
I andra delar av Europa är detta det förhärskande synsättet. Här ser man att internationellt starka storstadsregioner är en tillväxtfaktor för hela landet. Storstadsdimensionen är på frammarsch. "Asymetrier", ordningar som avviker från de i ett land allmänt gällande när det gäller regionala organs uppgifter - är vanliga.
En av Tony Blairs första insatser när han tillträdde som premiärminister, var att knyta samman London i ett Greater London Council. Det som av kommittén ses som ett problem, storstadsregionens växtkraft och attraktivitet, ses av de flesta andra i EU som en tillgång.
När OECD för ett knappt år sedan utvärderade Stockholm-Mälarregionen fann man att den, i viktiga hänseenden, tillhörde det internationella toppskiktet när det gäller utvecklingsförutsättningar. Man noterade den spontana samverkan som pågår över länsgränserna, och efterlyste ännu mer av samordning och samarbete.
Men en historisk chans att se till att den formella samhällsorganisationen överstämmer med reella förhållanden på framväxt - den ordning som väljs av tiotusentals människor när de idag pendlar över länsgränsen - går förlorad om kommitténs principer förverkligas. Det vore synd - för Mälardalen, men också för Sverige.
SLUTSATSER
Ansvarskommitténs tänkta utformning bör, sett utifrån ovanstående, sålunda ändras och avgörande för regionernas utformning bör istället vara::
1. behoven och förutsättningarna inom det område regionen ska omfatta
2. ansvar för kollektivtrafik, infrastruktur och regionutveckling.
3. direktvalda regionparlament
4. beskattningsrätt
En mera omsorgsfull kartläggning av dagens och framtidens samverkansbehov kan komma att finna att dessa på en rad områden handlar mer om kommuner än om län eller regioner.
Inlägg
