"Sätt regionen i fokus"

Olle Schmidt (fp)
Hans Wallmark (fp)

Det är dags att sätta ned foten i frågan om en ny svensk regionindelning. Staten måste, efter fyrtio år av utredningar, samla sig. Men Ansvarskommitténs förslag om sex till nio regioner lär bli svårt att förverkliga. Det skriver riksdags- och partistyrelseledamoten Hans Wallmark (m) tillsammans med Olle Schmidt (fp), Europaparlamentariker och ledamot i Ansvarskommittén.

Hur skall Sverige styras? Hur skall balansen se ut mellan stat, region och kommun? Utvecklas vårt land bättre med fler kommuner eller färre? Skall vi rensa i den regionala röran? Eller skall staten ta ett större ansvar för den generella välfärden? Behövs verkligen drygt 550 statliga myndigheter? Dessa och många andra frågor har inte precis blivit mind-re angelägna att ställa sedan alliansens fyra partiledare förklarat att den regionala utvecklingen måste växa fram underifrån. Ett utspel som kvickt kritiserades.

Att vi får igång en bredare debatt om hur vårt land skall styras, hur ansvar skall fördelas och hur Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas Sverige geografiskt skall indelas, är alldeles utmärkt. Inom våra båda partier finns olika uppfattningar, men vi tror att det nu är tid att lägga fyrtio år av utredande bakom oss. Staten behöver samla sig.

Vi är övertygade om att det finns en bred uppslutning bakom tanken på att det svenska folkstyret skulle må väl av mer regionalt och lokalt tänkande. Glädjande nog är politiker av skilda kulörer överens med näringsliv och andra viktiga aktörer att det finns en outnyttjad regional kraft i vårt land, det finns en regional tillväxtlogik.

Moderaternas partistyrelse har antagit ett idédokument kring regioner som skall behandlas vid partistämman i oktober. Där betonas mångfalden och asymmetrin samt att regioner skall växa fram och inte bli en påtvingad konstruktion. En del av kritikerna har riktat in sig på sjukvården. Flera hävdar att om landstingen avvecklas skulle problemen i svensk sjukvård lösas. Det är ett förenklat synsätt om än på många sätt begripligt. Det finns förvisso skäl att fokusera intresse på att göra något åt vad som kan uppfattas som landstingsbyråkratier med politisk detaljstyrning som går ut över medarbetare och i förlängningen patienterna.

Statens regionala roll bör minska vad gäller utvecklingsfrågorna. Skåne och Västra Götaland kan tjäna som goda förebilder. Det handlar i första hand om miljö, infrastruktur, kultur samt den regionala utvecklingen och planeringen. Också inom arbetsmarknads- och näringslivspolitiken och på utbildningsområdet finns expansiva idéer. Det förs en diskussion om regionalt ansvar för gymnasierna, liksom ett ökat regionalt engagemang inom högskolepolitiken. Planeringsansvaret ligger på kommunerna, även om det finns ett ökande behov av regional samordning och samverkan. Att någon regionkommun tar över alltihop är inte möjligt, än mindre önskvärt. Dock behöver de regionala intressena komma mer i fokus. Här går det att fundera kring statens roll. Länsstyrelserna har ett statligt samordningsansvar, ändå händer det att just myndigheter som Banverket, Vägverket eller Luftfartsverket överklagar förslag till kommunala detaljplaner som länsstyrelserna ställt sig bakom. För den enskilde medborgaren, beroende av besluten, blir det förvirrande att statens ena hand inte tycks veta vad den andra gör. Den geografiska indelningen måste ske med varsamhet. Ansvarskommittén anger att sex till nio regioner är att föredra. Men det blir nog svårt att komma dithän. Redan kommer skarpa protester från Halland, likaså från Mälardalen.

Geografin är förvisso ett problem för närheten i demokratin. Men demokrati handlar också om effektivitet och förmåga att skapa livskraftiga förutsättningar i en ny tid, då vi vet att människor kommer att behöva röra sig över ett större område för att kunna bo kvar och ha ett arbete. Skåne är ett gott exempel som på något årtionde utvecklats från många små arbetskraftsområden till i praktiken ett enda. Sverige skulle må väl av att närma sig stora delar av övriga Europa, där den regionala nivån spelar en allt viktigare roll. Inte minst finns en logisk koppling till en gemensam identitet genom historia, traditioner och kultur som delas. 500 år efter att Gustav Vasa formade den svenska enhetsstaten är det nu dags att bejaka den mångfald och den stimulerande olikhet som vårt land också rymmer.