Centern och Stockholmsmoderaterna

Centern i Stockholms län konstaterar i LT idag samma sak som jag beträffande Moderaterna i Stockholms län. Deras ovilja att ta tag i regionfrågan. Dock finns det ju faktiskt Moderater i Stockholm som har insikten – men kommer inte till tals. Liksom runt om Stockholms län där det finns flera Moderater som inser vikten av att ta tag i frågan, underifrån och utan att vara låsta av just det lokala Stockholmsperspektivet.

Ett tydligt besked från Moderaterna i Stockholm blir allt mer ett krav, men taktiken är väl att dra ut på det hela tills utredningen blir klar efter 2012, och Moderaterna kan behålla sina platser i Stockholmsregionen utan inflytande från andra närliggande tillväxtzoner.

Dock delar jag inte, om jag tolkar Centerns skrivning rätt, uppfattningen att det bara är Stockholm som ska bilda en egen region. Gemensamt kan vi bygga en mycket stark region i konkurrensen med resten av Europa. Men det kanske är en för snäv tolkning…….

Vi måste glömma länstanken

Att en stark region bygger på och ger förutsättningar för infrastruktur- och utbildningssatsningar vilket i sin tur gynnar näringslivet, är nog de flesta överens om. Inte minst hänger det samman med hur de funktionella sambanden ser ut runt om i landet, liksom vilka verksamheter som så att säga är motorn i den ekonomiska utvecklingen. Både sett ur arbetsmarknadsperspektiv som ur företagarperspektiv mot bakgrund av initiativkraft, utvecklingsförutsättningar och att människor pendlar allt mer.

I ett debattinlägg i Barometern påpekar också Larsson och Wennesund det viktiga i att vara medveten om att våra län, efter regionreformen, inte kommer att finnas kvar längre. Också uttrycker de att om befintliga länsindelningar kvarstår, försämras bärkraft och infrastruktursatsningar.

De undersökningar som de sedan lyfter fram och som Företagarna genomfört i Kronobergs respektive Jönköpings län med ambitionen att få fram väl underbyggda beslut, gav ett lite spretigt resultat. Men samtidigt visar man på faran för att inte se de funktionella sambanden, för att motverka risken för utarmning genom perifera placeringar och därmed satsningar, då större regioner bildas.

Att bibehålla de gamla länsgränserna är inte i sig motiverat enligt min mening, regionbildningen måste bygga på de faktorer som gynnar styrkan i respektive region och dess olika delar.

S i Västmanland lyssnar inte!

Socialdemokraterna i Västmanland har haft kongress i Sala den 9 april. Och det verkar som att de med Sven Erik Österberg i spetsen fortfarande anser att en Svealandsregion av redan slängd modell är att föredra. Det är dags för dem att hänga med i utvecklingen och lyssna lite mera uppmärksamt på t.ex. Uppland som uttalat att riktningen står mot Stockholm. Men tydligen verkar Moderaterna i främst Stockholm och vissa Socialdemokrater, som de i Västmanland, göra gemensam sak i denna fråga. Och splittringen bland Moderaterna i Stockholm verkar bli allt tydligare……….

Centern i Stockholms län tar berömvärd ställning!

Nu börjar partierna i Stockholms län formera sig. Att Moderaterna varit motsträviga har vi känt av länge, ett parti som i många sammanhang karaktäriseras av förvaltning snarare än förnyelse i den lokala politiken.

Nu går Centern i Stockholms län med distriktsordföranden Per Lodenius i spetsen och Kerstin Lundgren, C, riksdagsledamot, ut med uttalandet ”Sluta stå i vägen för regional förnyelse Moderaterna!”

En positiv ståndpunkt Centern! Att Moderaternas uppenbara ovilja till all förändring orsakar stillestånd i Stockholm är de säkert medvetna om – förhoppnignsvis…… Eller så hoppas de på att den statliga utredaren ska göra som de vill……

Centerns i Stockholms län ståndpunkt att Vi är positiva till en större region än idag och det kräver klara besked till övriga län, är föredömlig!

"Ju större en region är, desto större kraft och bättre förutsättningar får den"

Presidierna för Landstingsstyrelsen i Östergötland tillsammans med förbundsstyrelsens presidium i Regionförbundet Östsam i nära samverkan med kommunstyrelsernas presidier i Linköping, Motala och Norrköping har författat ett dokument där de förordar att ”befolkningsunderlaget och de funktionella samband som finns mellan Kalmar län, Jönköpings län, Östergötlands län och delar av Södermanlands län utgör förutsättningar för en ny region.”

Sammanfattar man denna grupps ståndpunkt anser den att ju större en region är, desto större kraft och bättre förutsättningar får den.

Deras motiv och utgångspunkter är intressanta.
Först och främst pekar de på att en stor region är starkare. De påpekar att en stor region är mer uthållig och mindre sårbar t.ex. när det gäller finansiering av välfärdstjänster på såväl kommunal som regional nivå. Den demografiska situationen främst på den offentliga organisationen och effektiviteten.

Ett annat motiv som de anför, och som även jag påpekat ett antal gånger i denna blogg, är människor i vardagen rör sig över allt större geografiska områden för arbete och service och nöjen. Av det skälet krävs en ökad samordning kring infrastrukturplanering, kollektivtrafik och rumslig planering över större geografiska områden än dagens län.

Gruppens tredje motiv utgör grunden för och förmågan att omsätta nationella beslut. Den anser att starka regionkommuner med demokratiskt valda beslutsorgan kan överta de beslutsbefogenheter som idag fattas av nationella myndigheter. Detta ger en bättre anpassning till regionala och lokala förutsättningar. För att detta ska fungera krävs, enligt gruppens mening, att regionen har ett större befolkningsunderlag än dagens län och en stor regions ekonomiska förutsättningar.

Drivkrafter för en större region
Som även jag flera gånger tidigare sagt, anser även gruppen att det måste vara de funktionella sambanden som måste styra regionbildandet. Man måste kunna dra fördel av och bidra till tillväxten, i deras fall storstadsregionerna. Gruppen nämner här bl.a. kollektivtrafiken som exempel på behovet av samplanering över större geografiska områden. Inte minst därför att människor bor, arbetar och studerar inom ett större geografiskt område. Också lägger man till att ”en funktionell regionförstoring (-) bevisligen stimulerar den ekonomiska utvecklingen i vid mening”.

Ur deras perspektiv blir konsekvensen naturlig när de talar om flera regioncentra som gemensamt bildar basen för tillväxten. Detta synsätt rimmar väl med den forskning som bedrivs på området och som visar sig även i andra delar av världen. Gruppens konstaterande att ”städerna var för sig riskerar dock att representera för små lokala marknader för att långsiktigt kunna hävda sig” är en slutsats som understödjer behovet av integrering. Inte minst kan samverkan dem emellan öka konkurrenskraften och stärka arbetsmarknadsflödet.

Jag noterar också att gruppen, liksom jag, inser att ”stora regioner med stora integrerade marknader är gynnade av utvecklingen och kommer att växa och utvecklas
ytterligare”. Tillväxtens betydelse grundat på näringslivets utveckling, närhet och utbyte har som jag tidigare nämnt mycket stor betydelse. Behovet av högre kompetens och en framskjuten forskningsorganisation är en av hörnstenarna här när det gäller tillväxt.

Så har vi då hälso- och sjukvården. Den alltmer specialiserade utveckling som sker inom sjukvården kräver också ett allt större patientunderlag. Gruppen hänvisar till statliga utredningar som visar att ett befolkningsunderlag på minst en miljon invånare är en nedre gräns för att upprätthålla ett väl fungerande universitetssjukhus. För att Akademiska sjukhuset i Uppsala i framtiden ska kunna bibehålla sin kvalitativa och högspecialiserade sjukvård, krävs andra lösningar än de som finns idag. Ett samgående med Stockholm skulle öppna stora möjligheter för Karolinska och Akademiska att kunna nå mycket framskjutna positioner inom t.ex. den kliniska forskningen. Men då måste man tänka om ifråga om samverkan.

Kulturlivets betydelse underskattas ofta i sådana här sammanhang. Men historien lär oss att kulturen i vid mening har avgörande betydelse för i vilken riktning samhället går. Budskap som genom vårt lands utveckling kraftigt påverkat är t.ex. de franska, tyska, holländska och amerikanska influenserna, på gott och ont. Möjligheterna till samverkan för att utveckla samhället genom medveten kulturell resurstilldelning skapar med en större region möjligheter till mänsklig och ekonomisk tillväxt.

Också avslutningsvis lite perspektiv på regionbildningen. Oxenstiernas reform på 1600-talet lever vi med än idag. Regionbildningen är inte heller den annat än en genomgripande samhällsförvandling som förhoppningsvis vara i något hundratal år. Det är därför viktigt inse att olikheter idag och kortsiktiga makt- eller inflytelsefrågor inte får stå i vägen för vad som är bäst för den enskilde samhällsmedborgaren och vårt lands kraft att överleva och stå långt fram globalt. Gruppens ståndpunkt - att ju större en region är, desto större kraft och bättre förutsättningar får den – är också ett klart budskap till vissa politiker för en Mälardalsregion där Stockholm ingår.

Splittring i Uppsala län?

I UNT kunde man läsa att några av ”kranskommunerna” vill skynda på regiondiskussionen i Uppland. Bra initiativ! Dock förespråkar de bildandet av en s.k. ”bananregion” liknande den som tidigare föreslagits av bl.a. landstingen i Gävleborg och Dalarna och som dessa landsting försökt trycka på Uppsala landsting.

Tierps kommunalråd konstatera också att länet varit splittrat i frågan, och jag kan väl lägga till att så är situationen fortfarande. Jag instämmer i att det verkligen är hög tid för kommunerna i länet att verkligen agera, föra upp diskussionen på agendan och framföra de ståndpunkter som finns.

Tyvärr lutar dock de fyra aktuella kommunerna Tierp, Östhammar, Heby och Älvkarleby fortfarande åt åsikten att grunda bildandet i huvudsak på landstingsuppgifterna. Som jag nämnt tidigare i denna blogg, är det inte detta perspektiv som ger den verkliga grunden för ett långsiktigt bärande alternativ i frågan. Formandet av regioner måste ha sin grund i de funktionella motiven för att en reell framtida utveckling ska kunna få bärighet.

Både handelskammaren, kammarkollegiet och näringslivet har pekat på detta. Infrastrukturens utveckling, den gemensamma planeringen av kollektivtrafik, näringslivsutveckling, forskningsutbyte, kompetenskopplingar m.m. skapar tillväxt och gynnar konkurrenskraften och landets möjlighet att stå sig starkt i Europa såväl som globalt.

Uppdraget att bedriva hälso- och sjukvård är en landstingsfråga och den utvecklingen har genom årtiondena alltmer omfattat specialistfördelningsfrågor inom landet och inte inom en specifik region. Dessutom är det inte landstingen som skapar tillväxt.
Marie Wiléns (kommunalråd C i Heby) påpekande i artikeln ”att ett nära samarbete med Stockholmsregionen är viktigt eftersom Stockholm och Uppsala är en naturlig arbetsmarknads- och pendlingsregion” är insiktsfullt!

Åsiktsskillnader finns mellan länets olika delar. Kan dessa hänga samman med att det finns funktionella skillnader mellan t.ex. Älvkarleby och Knivsta? Det ska bli mycket intressant att följa debatten i Regionförbundet om regionfrågan den 1 juni.

Funktionella motiv starkast!

Svante Karlsson, fil. dr i kulturgeografi och forskare med inriktning på lokala och regionala utvecklingsfrågor vid Umeå universitet, skriver i ett inlägg i Värmlands Folkblad i regiondebatten, att det är en misstolkning att tro att ”en större administrativ region (regionkommun) utvecklad genom sammanslagning kommer att leda till ökad attraktionskraft och konkurrenskraft.” Och uttrycker att ”Inget kan vara mer fel. En regions storlek utövar inget, eller åtminstone inte mer än på marginalen, inflytande på befolknings- och näringslivsutveckling och därmed skatteintäkter. Verkligheten är mer komplex än så.”

Han visar istället på att ju mer tätbefolkad en miljö är ”desto fler potentiella möten mellan människor och ju fler möten desto fler idéer, och ju fler idéer desto fler nya företag och produkter och så vidare.”

Det är under lång tid som de stora regionerna vuxit fram organiskt och under lång tid, oberoende av eller trots politiska beslut och administrativa gränser. Här kan vi ju nämna Mälardalsregionen som växer sig allt mer samman som ett gott exempel. Jag har i tidigare inlägg visat på betydelsen av de funktionella motiven för regionutvecklingen, inte sammanläggningar av län till större län. Karlsson tes här stöder min uppfattning. Karlsson visar även på att politikers och tjänstemäns roll endast ger ringa resultat.

Min betoning på att de lokala krafterna, de enskilda människornas betydelse är stor vid framväxten av nya regioner får också stöd av Karlsson. Han säger att det är ”de enskilda människornas initiativ, beslut och handlingar, liksom företagens förmåga att möta marknaden, som över tid ger det reella avtrycket i fråga om regional och lokal utveckling.”

Se upp om Sjöstrand får bestämma

I dagens nummer av Kalmar Läns Tidning säger statens utredare Mats Sjöstrand att om han får bestämma själv kommer inga förslag att dela län från hans bord. Det betyder sannolikt att Sjöstrand inte i någon större utsträckning kommer att ta hänsyn till funktionella samband om han får rita reionkartan.

Vidare uttrycker han att det redan nu finns "några väldigt kraftfulla regioner" och som har fler än en miljon innevånare.

Med dessa formuleringar och denna inställning kan man konstatera att Sjöstrand är på väg att låsa upp sin uppfattning mot två saker:

- den ena att han utgår från att slå samman län/landsting utan hänsyn till funktionella samband. Detta slår sönder den möjliga utveckling som redan aktivt påbörjats inom Mälardalen med gemensamma frågor av både strategisk planeringskaraktär som andra viktiga utvecklingsfrågor. Han följer de intentioner som en del av Moderaterna inom Stockholms län fäktar för - en egen Stockholmsregion. Och glömmer därmed de funktionella, nationella och internationella perspektiven och konkurrensutvecklingsstyrkan.

- den andra är att han inte kan tänka sig att själv dela upp län. Får han råda kvarstår den förvaltande tanken att fortsätta bygga på Oxenstiernas grundbygge, fast bara med lite större klossar. Ingen förändringsiver för att möta den framtid vi har i ny skepnad och med ny organisation. detta innebär att det är än viktigare att först och främst kommuenrna i tid före förslagssstoppet ger klara uttryck för var man står och vilka motiv man har. Och därmed vidmakthåller och understöder grundtanken att förslagen ska komma underifrån.

Tillväxten måste styra - inte sekundära ekonomier!

I Norrköpings Tidningar skriver två tunga representanter för Östsvenska Handelskammaren idag att det är tillväxten som måste vara det övergripande syftet i en för arbetsmarknaden anpassad region.

Som jag påpekat tidigare tenderar flera politiska organ att slå samman landsting i regionsammanslagningssyfte. Det är inte en bra tanke, och den motsvarar inte de funktionella utgångspunkter som jag menar ska styra regionbildningen. Det är arbetsmarknaden, kommunikationerna och utbildningsmöjligheterna som t.ex. universiteten som i första hand måste vara vägledande för var ”gränserna” mellan de blivande regionerna ska dras. Artikelförfattarna kallar landstingsmodellen för att ”det är som att fusionera två illa fungerande företag”. Jag är böjd att instämma i den slutsatsen.

Utöver detta har vi, som också artikelförfattarna lyfter fram, alla statliga förvaltningar med de indelningar som de har, vilka går utöver dagens länsgränser, landstingsgränser och kommungränser. Risken för att stadfästa en statlig indelning finns om vi inte agerar för att vara färdiga med förslag innan statyens utredare kommer med sitt.

Dessutom kan inte heller sjukvården, och fram för allt inte den kvalificerade sjukvården, vara avgörande för regionindelningen. Denna blir alltmer nationella och dessutom tenderar vissa insatser här att bli allt mer europeiska.

Jag uppskattar Östsvenska Handelskammarens kommentar att ”Det är värt att notera att beskattningsfrågan alltför ofta i debatten sammanblandas med frågan om geografisk indelning. Tänk på arbetsmarknadsfrågorna innan administratörerna inom sjukvården tillåts bli herrar på täppan.”

Bra replik - förslagen ska komma underifrån!

I dagens DN besvarar Stefan Attefall (KD) och Anna-Karin Hatt (C) Jerker Swansteins, Roland Anderssons och Kent Johanssons debattartikel.

Attefall och Hatt betonar vikten av att ta hänsyn till omvärlden, eller som de skriver ”krav från omvärlden”, vilket jag tolkar som våra möjligheter att stå oss i den internationella konkurrensen på inte minst EU-nivå beror av hur starka regioner vi bygger.

Samtidigt lyfter de fram vanliga människors närmiljö, inte minst ”där närhet framförallt mäts i tid”. Kollektivtrafiken t.ex. Och här kommer den utveckling som pågått i ett antal år där Mälardalen växer sig allt mer samman och där människor färdas över de ”gamla” gränserna på ett helt annat sätt än förr.

Slutligen betonar de vikten av att de människor som berörs av regionbildningarna också ges möjlighet att ha inflytande, att ”sammanslagningar av landsting och nya regionbildningar kommer från dem som berörs” och att därför den lokala förankringen är avgörande.

Det är ett försiktigt, men väl så tydligt formulerat svar på att de tre herrarnas uppifrån formulerade förslag inte ryms inom det synsätt och den grund som regionbildningen måste ske på, ute i de lokala kommunerna. Bara tanken att göra i stort sett hela Norrland till en enda region och på så sätt skapa närhet till beslutsfattarna?

Förslag underifrån med lokalt engagemang viktigt!

Jag kan inte låta bli att bidra till spridningen av Gustaf Blombergs ledare i Norrbottenskuriren. Hans kommentar att de tre herrarnas (i DN-debatt) regioniver inte känner några gränser är förståelig t.ex. när det gäller deras förslag att de fyra nordligaste länen ska bilda en jätttelik region. Jag har kommenterat förslaget tidigare här i denna blogg.

Blombergs slutkläm förtjänar att citeras: "Det hela påminner inte så lite om den socialdemokratiska processen för att utse ny partiledare: en liten grupp sitter och tycker till, medan de som berörs och de som borde ha avgörandet i sin hand lämnas utanför".

Vi behöver ett ökat engagemang på lokal nivå - innan förslag och "order" kommer uppifrån!

Kommunpolitikerna måste engagera sig!

Utvecklingen i Stockholm-Mälardalen går, med en allt mera sammanvuxen arbetsmarknad, kommunikationsmönster, utbildningszon och näringslivsmönster, och där flera anser att kommunerna och i viss mån länen runt Mälaren växer sig allt mer samman, mot att bli en enda stor gemensam planeringshorisont inom några få år. Människorna reser idag alltmer över de gamla länsgränserna, och upplever t.ex. praktiska problem med att få ansluta sig till den vårdcentral som passar dem bäst oavsett län, måste betala extra för att åka över länsgränsen m.m. Gamla administrativa gränser med ursprung i 1600-talet försvårar för människorna, men i och med regionbildningen har dessa upphört i Skåne efter ombildningen enligt kommunpolitiker därifrån. Erfarenheter för oss i Mälardalen att lyssna på.

Till viss del kan som idag mellankommunalt samarbete lösa en del sådana problem, men för att nå en verkligt dynamisk utveckling krävs regioner. Människors rörelsemönster kräver helt enkelt detta. Här finns också ett gemensamt intresse med näringslivet. Det kan man bland annat förstå när man lyssnar på erfarenheterna från Skåne och Västra Götaland.

På ett seminarium som SKL nyligen anordnade påtalades vikten av att de regionala utvecklingsfrågorna inte får stanna högst upp i kommunledningen. Den måste ut bland invånarna, genomsyra vardagslivet för medborgarna.

Ur näringslivspolitiskt perspektiv berättar man också att man på kommunal nivå, gått från att konkurrera om företagen till att man nu ser att företagsetablering gynnar hela regionen.

Till den expanderande Mälardalsregionen, med ökande inflyttning i bl.a. vår kommun Håbo drygt 4 mil nordväst om Stockholm, hör ett expanderande näringsliv, krav på ökande kommunikationslösningar och tillgång till kultur och friluftsliv, och då inte bara för oss som bor i Håbo kommun. En sådan utveckling möjliggörs betydligt effektivare om en samlad regional utvecklingsplan kan komma till stånd.

På seminariet var man bland de som talade om sina erfarenheter från Skåne och Västra Götaland liksom från Linköping, överens om att det därför är av stor betydelse att det är de lokala politikerna som tar ansvar och initiativ till regionbildningen. En regionbildning gynnar framförallt medborgarna. På seminariet nämndes att en effekt av regiontänkandet också är att kommunerna sinsemellan börjar samarbeta mot ett gemensamt mål.

Men - varje kommun är en del i en större helhet, den insikten måste finnas. Det är av stor betydelse att lokala politiker engagerar sig och driver på i utvecklingen enligt det samlade intrycket från seminariet. Källa: SKL, Agneta Dahlén

Ogenomtänkt förslag i dagens DN

Tre före detta ordföranden och råd från södra Sverige föreslår i dagens DN att det ska bildas åtta regioner i landet. Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Jerker Swansteing (M) anser att Kirunas och Östersunds innevånare kommer att känna samhörighet, att de har gemensamma arbetsmarknadsförhållanden osv. Deras förslag bygger också på uppfattningen att Mora och Uppsala har samhörighet och gemensam identitet.

De blandar ihop remissinstansernas yttrande om själva idén med större regioner, behovet av att vissa en kraftfullare styrka på internationell nivå med förhållandena mellan de olika delarna i Norrland eller mellan norra Dalarna och Uppsala.

Det är riktigt, som de skriver, att ” Över 90 procent av remissinstanserna ställde sig positiva till kommitténs förslag om större, direktvalda, regioner med ansvar för både regional tillväxt och sjukvård.” Och att deras ”bild är att en majoritet av politikerna i kommuner och landsting fortfarande stödjer denna tanke.”. Sedan konstaterar de liksom många andra att det saknas beslut i frågan. Detta instämmer också jag i. Men deras resonemang har inte stöd.

Låt mig bara ta förslaget om en Svealandsregion som exempel. Dels skulle det bli en betydande delning av arbetsmarknaden, något som talar tvärs emot Ansvarsutredningens direktiv. Vidare finns det demokratiska problem i förslaget, bl.a. kan man konstatera att medborgarna i denna region får ett mycket sämre inflytande över de vardagliga frågorna. Dessutom ”glömmer” man de funktionella arbetsmarknader, kompetensnärheter, gemensamma kommunikationsproblem och lösningar som gäller för Stockholm-Mälardalen.

Kammarkollegiet skriver dessutom i sitt utlåtande om en tilltänkt Svealandsregion att "Det går ( - ) inte att finna en gemensam identitet i den tilltänkta Svealandsregionen...." . Vidare påpekar de att förtroendeuppdragen kommer att minska, vilket leder till demokratiska problem jämfört med dagens läge.
Också pekar kollegiet på, när det gäller Svealandsregionen, att "Nuvarande samverkan i de tre länen talar inte heller för att en gemensam identitet håller på att byggas upp."

Slutligen säger Kammarkollegiet att ” - "en uppdelning av människors, företags och offentliga verksamheters etablerade vardagsgeografi sannolikt inte kommer att bidra till att öka en regionkommuns legitimitet. Det kan ur legitimitetssynpunkt tala emot att skilja delar av Uppland från Stockholm."

Jag ställer mig mycket kritisk till de tre herrarnas förslag. Det verkar ogenomtänkt och visar på okunskap om de rådande förhållandena i Norrland, Svealand och Stockholm-Mälardalen.

S och M eniga i Sörmland!

Det är intressant notera i Sörmlands Nyheter idag den 8 mars, att både Viking Jonsson (S) och Anne-Marie Wigertz (M) i Regionförbundet i Sörmland:
1. Är helt eniga i att Sörmland ska tillhöra Stockholm
2. Att man ställer krav på sina partikollegor i Stockholm
3. Att så länge inte ett klart besked kommer så utgår man från att när det gäller en gemensam region ”så är det ingenting annat som gäller”.

Detta gäller även Uppland och Västmanland! Tiden är knapp innan Mats Sjöstrand skrider till verket med ett uppifrån kommande förslag till indelning.

Värmland och regiontillhörigheten

I Värmland pågår debatten för fullt kring regionfrågan. Två åsikter står mot varandra. Den ena som pläderar för att skapa en egen region i Värmland, den andra som pläderar för att slås samman med Västra Götaland. Skulle den senare bli verklighet, och vissa saker talar för det, blir Västra Götaland en geografiskt sett stor region med för värmlänningarnas del karlstad som regionkärna. Man har också inlett en process med Västra Götaland. Samtidigt har en utredning som landstinget gjort kommit fram till att det inte finns något som talar för att befolkningsutvecklingen och utvecklingen av skattekraften som idag ligger klart under riksgenomsnittet kommer att fortsätta inom överskådlig framtid.

Samtidigt påpekar bland andra Gösta Frödin (FP) att om man inte gör något själva nu, om man inte själva tar ansvar för vilken region man ska tillhöra, så finns risk att Mats Sjöstrand – regeringens utredningsman i regionfrågan - fogar ihop Värmland med delar av landet som man inte vill tillhöra.

Jag kan förstå diskussionen och instämmer i Frödins argument, åtminstone i huvudsak. Men – jag konstaterar också att man fortfarande diskuterar i termer av län som ska slås ihop med andra län.

Bra skrivet Bo Könberg!

Bo Könberg, landshövding i Södermanland, skriver i Södermanlands Nyheter den 25 februari om Stockholm_mälardalsregionen.

Jag citerar honom och håller med!

En mycket stor del av politikerna på alla nivåer inklusive länsstyrelsen i Södermanland anser nämligen om en Stockholm-Mälardalsregion, enligt Könberg följande:

"Den skulle innefatta Stockholms län, ­Södermanlands län, Västmanlands län och Uppsala län. Huruvida Örebro län också skall ingå är en öppen fråga.
Om alla kommuner i dessa län ska ingå bör - enligt min mening - i sista hand avgöras ute i kommunerna.

Skälen för en ny länsindelning och för bildandet av nya regioner är starka. Den ­nuvarande organisationen i ­Mälardalen är en regional röra och därför ­svåröverskådlig för medborgarna. I regionen har vi idag fyra landsting, fyra länsstyrelser, två regionförbund, två kommunförbund, två NUTS-regioner, ett ­myller av statliga regionindelningar samt ett stort antal samarbetsorgan som Mälardalsrådet och Haga Forum. Nästan allt detta skulle kunna ersättas med en direktvald regionkommun."

Som sagt, bra rutet Könberg!

Region Mitt och Dalarna/Gävleborg

Det är intressant att i Sundsvalls Tidning notera att Regionförbundet Jämtland/härkedalen och Västernorrland trycker på i bildandet av en Region Mitt. De skriver att ”denna lösning har ett stort folkligt stöd och en stark uppbackning från näringslivet.”

Detta är utmärkta initiativ och det är även för resten av landet bråttom eftersom förslagen ska vara klara vid 2011 års utgång.

I samband med debatten om huruvida Gävleborg och Dalarna ska tillhöra Stockholm-Mälardalsregionen, visar de som verkar för Region Mitt en sundhet när de påpekar att en region där också dessa län ingår ”skulle kunna växa sig stark. Det är vår bestämda uppfattning att den skulle bli än mer kraftfull.” De upplyser om de gemensamma behov man har av infrastruktursatsningar. De påpekar även att det finns en kraftfull potential för direkt näringsutveckling.

Styrelsen för Region Mitt har total politisk enighet.

Dock, fortfarande grundar man resonemanget på att län ska slås ihop, enligt min åsikt ska grunden vila på kommunerna. Men samtidigt kan även noteras att förutsättningarna för Region Mitt skiljer sig på väsentliga punkter från förutsättningarna för Region Stockholm-Mälardalen.

MOTIV TILL MÄLARDALSREGIONEN INKL STOCKHOLM

Skälen för en stor regionförändring har att göra med behovet av en bättre grund för regionalt samarbete och utveckling samt en bättre statlig organisation på regional nivå. I vissa delar av landet också för att underlätta utvecklingen av den framtida sjukvården. Men det handlar även om förbättrade förutsättningar för den regionala utvecklingen och för kollektivtrafiken.

Huvudskälet till regionförändring
Huvudskälet till regionöversynen är, enligt min mening, att se till vilka funktioner som kräver mycket större geografiska och/eller större befolkningsmässiga enheter än dagens kommuner. I ett internationellt perspektiv är de svenska länen alldeles för små för att bära den ekonomi och kompetens som krävs i den globala konkurrensen. T.ex. när det gäller trafikpolitiken - och bygget av Citybanan. Här utgör hela Mälardalen, inklusive Stockholms län, ett område som måste finna gemensamma lösningar för att det ska fungera.

Vidare påverkas utvecklingen av näringslivets och företagandets villkor och vilja, något som alltmer styr vilka samarbetsområden som är bäst. Vi måste inse det Europeiska perspektivet, acceptera att vi är en del av EU och att Sverige globalt är väldigt litet. Konkret är det faktiskt så att även om Stockholm-Mälardalen som region skulle bildas med nästan tre miljoner i regionen, så är det smått. Forskningen har också visat att storstäderna är nationella "tillväxtmotorer". Det är viktigt att Sverige och Stockholm står starkt i konkurrensen med andra städer som Amsterdam, Hamburg eller Dublin. Det tjänar alla på - också de delar av landet där ingen storstad finns.

I andra delar av Europa ser man att internationellt starka storstadsregioner är en tillväxtfaktor för hela landet. Storstadsdimensionen är på frammarsch. "Assymetrier" - ordningar som avviker från de i ett land allmänt gällande när det gäller regionala organs uppgifter - är vanliga.

Och för att citera Mats Svegfors (!): ”Den lokala nivån är för liten för att kunna "äga" planeringsfrågorna. Ökande internationell konkurrens och förskjutning av tyngdpunkten i ekonomin från industri till kunskapsarbete har gjort att våra gamla administrativa gränser sprängts.” En aspekt på detta är att de lokala arbetsmarknaderna blir större och spränger vedertagna administrativa gränser. Människor rör sig i sin vardag över allt större avstånd: man bor t.ex. på en plats och arbetar på en annan. Planering av infrastruktur, pendlingstrafik och boende kan inte längre göra halt vid befintliga länsgränser.

I ett längre perspektiv kommer landstingen att vara för små för stora investeringar. Det har redan visat sig i och med att flera sjukhus går samman för att köpa in tung utrustning, specialiseringen sker över hela landet osv.

Jag tycker att argumentet att en Stockholm-Mälardalsregion kan bli för stark och kraftfull, inte håller. Definitivt inte i ett europeiskt perspektiv eller globalt. Då fortsätter vi bygga på samma synsätt som i andra historiska sammanhang, att Sverige är en stor och betydelsefull kraft i världen. Det paradoxala är att många av de drivkrafter som Ansvarskommittén anser motiverar en regionreform är alldeles särskilt väl representerade inom Stockholm-Mälardalen. Det skulle dock ge landet förutsättningar för att utvecklas till en stark partner globalt. Starka regioner är oerhört intressanta globalt sett, mer än stater när det söks efter livskraftiga och expanderande etableringsområden. OECD har också bekräftat utvecklingsförutsättningarna för Stockholm-Mälardalen som region.

Ett litet exempel är att arbetsmarknaden idag är länsöverskridande. Kommitténs egna underlag visar att så snart som 2015 kommer Stockholm, Uppsala, Söder¬manland och Västmanland att ha vuxit samman till en arbetsmarknadsregion. Här finns en ansamling starka universitet, som redan samverkar och behöver samverka än tätare för att stå starka i den internationella konkurrensen. Trafikflödena flätar samman de fyra länen.

Det är inget sammanträffande att i alla de förslag kommittén beställt som underlag hålls dessa fyra län samman i en region.

En stark, vidgad huvudstadsregion vore tvärtom en tillgång för hela Sverige genom större internationell konkurrenskraft och ett starkare varumärke.

Ta initiativ i regionindelningen!

I början på februari i år 2011 arrangerade Mälardalsrådet ett seminarium med anledning av att det är hög tid att ta tag i regionfrågan. Redan i år måste man vara överens! Regeringen har utsett Mats Sjöstrand som senast i december 2012 ska lämna ett betänkande i frågan.

Stockholm-Mälardalsregionen har en lång väg att vandra. Det finns inget gemensamt synsätt, och ska tidsplanen hålla måste ambitionen från regeringen om att initiativen ska komma från den lokala och regionala nivån ökas. Initiativ som ska mynna ut i bra förslag.

Problemen är många och den största stötestenen är Stockholms roll. Jag anser att det är de funktionella faktorerna som måste få styra. En åsikt som stöds också av Södermanland och delar av Uppland. Ansvarskommitténs befolkningstak på 2 miljoner är inte acceptabelt i dessa sammanhang och det har också blivit allt mer oklart huruvida detta gäller. Signalerna från Stockholm är också lite grumliga.

Samtliga på seminariet var överens om att funktionalitet och legitimitet måste få styra regionindelningen. Man måste ta hänsyn till arbetsmarknadssituationen, utbildningssamarbetet och forskningsutvecklingen inom hela Mälardalsregionen.
En folkvald församling som ska styra i regionen måste kunna grunda sin mandat på gemensamma sammanhang ur framför allt dessa faktorer. Det har påpekats tidigare inte minst från Kammarkollegiet.