Splittring i Uppsala län?

I UNT kunde man läsa att några av ”kranskommunerna” vill skynda på regiondiskussionen i Uppland. Bra initiativ! Dock förespråkar de bildandet av en s.k. ”bananregion” liknande den som tidigare föreslagits av bl.a. landstingen i Gävleborg och Dalarna och som dessa landsting försökt trycka på Uppsala landsting.

Tierps kommunalråd konstatera också att länet varit splittrat i frågan, och jag kan väl lägga till att så är situationen fortfarande. Jag instämmer i att det verkligen är hög tid för kommunerna i länet att verkligen agera, föra upp diskussionen på agendan och framföra de ståndpunkter som finns.

Tyvärr lutar dock de fyra aktuella kommunerna Tierp, Östhammar, Heby och Älvkarleby fortfarande åt åsikten att grunda bildandet i huvudsak på landstingsuppgifterna. Som jag nämnt tidigare i denna blogg, är det inte detta perspektiv som ger den verkliga grunden för ett långsiktigt bärande alternativ i frågan. Formandet av regioner måste ha sin grund i de funktionella motiven för att en reell framtida utveckling ska kunna få bärighet.

Både handelskammaren, kammarkollegiet och näringslivet har pekat på detta. Infrastrukturens utveckling, den gemensamma planeringen av kollektivtrafik, näringslivsutveckling, forskningsutbyte, kompetenskopplingar m.m. skapar tillväxt och gynnar konkurrenskraften och landets möjlighet att stå sig starkt i Europa såväl som globalt.

Uppdraget att bedriva hälso- och sjukvård är en landstingsfråga och den utvecklingen har genom årtiondena alltmer omfattat specialistfördelningsfrågor inom landet och inte inom en specifik region. Dessutom är det inte landstingen som skapar tillväxt.
Marie Wiléns (kommunalråd C i Heby) påpekande i artikeln ”att ett nära samarbete med Stockholmsregionen är viktigt eftersom Stockholm och Uppsala är en naturlig arbetsmarknads- och pendlingsregion” är insiktsfullt!

Åsiktsskillnader finns mellan länets olika delar. Kan dessa hänga samman med att det finns funktionella skillnader mellan t.ex. Älvkarleby och Knivsta? Det ska bli mycket intressant att följa debatten i Regionförbundet om regionfrågan den 1 juni.

Funktionella motiv starkast!

Svante Karlsson, fil. dr i kulturgeografi och forskare med inriktning på lokala och regionala utvecklingsfrågor vid Umeå universitet, skriver i ett inlägg i Värmlands Folkblad i regiondebatten, att det är en misstolkning att tro att ”en större administrativ region (regionkommun) utvecklad genom sammanslagning kommer att leda till ökad attraktionskraft och konkurrenskraft.” Och uttrycker att ”Inget kan vara mer fel. En regions storlek utövar inget, eller åtminstone inte mer än på marginalen, inflytande på befolknings- och näringslivsutveckling och därmed skatteintäkter. Verkligheten är mer komplex än så.”

Han visar istället på att ju mer tätbefolkad en miljö är ”desto fler potentiella möten mellan människor och ju fler möten desto fler idéer, och ju fler idéer desto fler nya företag och produkter och så vidare.”

Det är under lång tid som de stora regionerna vuxit fram organiskt och under lång tid, oberoende av eller trots politiska beslut och administrativa gränser. Här kan vi ju nämna Mälardalsregionen som växer sig allt mer samman som ett gott exempel. Jag har i tidigare inlägg visat på betydelsen av de funktionella motiven för regionutvecklingen, inte sammanläggningar av län till större län. Karlsson tes här stöder min uppfattning. Karlsson visar även på att politikers och tjänstemäns roll endast ger ringa resultat.

Min betoning på att de lokala krafterna, de enskilda människornas betydelse är stor vid framväxten av nya regioner får också stöd av Karlsson. Han säger att det är ”de enskilda människornas initiativ, beslut och handlingar, liksom företagens förmåga att möta marknaden, som över tid ger det reella avtrycket i fråga om regional och lokal utveckling.”

Se upp om Sjöstrand får bestämma

I dagens nummer av Kalmar Läns Tidning säger statens utredare Mats Sjöstrand att om han får bestämma själv kommer inga förslag att dela län från hans bord. Det betyder sannolikt att Sjöstrand inte i någon större utsträckning kommer att ta hänsyn till funktionella samband om han får rita reionkartan.

Vidare uttrycker han att det redan nu finns "några väldigt kraftfulla regioner" och som har fler än en miljon innevånare.

Med dessa formuleringar och denna inställning kan man konstatera att Sjöstrand är på väg att låsa upp sin uppfattning mot två saker:

- den ena att han utgår från att slå samman län/landsting utan hänsyn till funktionella samband. Detta slår sönder den möjliga utveckling som redan aktivt påbörjats inom Mälardalen med gemensamma frågor av både strategisk planeringskaraktär som andra viktiga utvecklingsfrågor. Han följer de intentioner som en del av Moderaterna inom Stockholms län fäktar för - en egen Stockholmsregion. Och glömmer därmed de funktionella, nationella och internationella perspektiven och konkurrensutvecklingsstyrkan.

- den andra är att han inte kan tänka sig att själv dela upp län. Får han råda kvarstår den förvaltande tanken att fortsätta bygga på Oxenstiernas grundbygge, fast bara med lite större klossar. Ingen förändringsiver för att möta den framtid vi har i ny skepnad och med ny organisation. detta innebär att det är än viktigare att först och främst kommuenrna i tid före förslagssstoppet ger klara uttryck för var man står och vilka motiv man har. Och därmed vidmakthåller och understöder grundtanken att förslagen ska komma underifrån.

Tillväxten måste styra - inte sekundära ekonomier!

I Norrköpings Tidningar skriver två tunga representanter för Östsvenska Handelskammaren idag att det är tillväxten som måste vara det övergripande syftet i en för arbetsmarknaden anpassad region.

Som jag påpekat tidigare tenderar flera politiska organ att slå samman landsting i regionsammanslagningssyfte. Det är inte en bra tanke, och den motsvarar inte de funktionella utgångspunkter som jag menar ska styra regionbildningen. Det är arbetsmarknaden, kommunikationerna och utbildningsmöjligheterna som t.ex. universiteten som i första hand måste vara vägledande för var ”gränserna” mellan de blivande regionerna ska dras. Artikelförfattarna kallar landstingsmodellen för att ”det är som att fusionera två illa fungerande företag”. Jag är böjd att instämma i den slutsatsen.

Utöver detta har vi, som också artikelförfattarna lyfter fram, alla statliga förvaltningar med de indelningar som de har, vilka går utöver dagens länsgränser, landstingsgränser och kommungränser. Risken för att stadfästa en statlig indelning finns om vi inte agerar för att vara färdiga med förslag innan statyens utredare kommer med sitt.

Dessutom kan inte heller sjukvården, och fram för allt inte den kvalificerade sjukvården, vara avgörande för regionindelningen. Denna blir alltmer nationella och dessutom tenderar vissa insatser här att bli allt mer europeiska.

Jag uppskattar Östsvenska Handelskammarens kommentar att ”Det är värt att notera att beskattningsfrågan alltför ofta i debatten sammanblandas med frågan om geografisk indelning. Tänk på arbetsmarknadsfrågorna innan administratörerna inom sjukvården tillåts bli herrar på täppan.”

Bra replik - förslagen ska komma underifrån!

I dagens DN besvarar Stefan Attefall (KD) och Anna-Karin Hatt (C) Jerker Swansteins, Roland Anderssons och Kent Johanssons debattartikel.

Attefall och Hatt betonar vikten av att ta hänsyn till omvärlden, eller som de skriver ”krav från omvärlden”, vilket jag tolkar som våra möjligheter att stå oss i den internationella konkurrensen på inte minst EU-nivå beror av hur starka regioner vi bygger.

Samtidigt lyfter de fram vanliga människors närmiljö, inte minst ”där närhet framförallt mäts i tid”. Kollektivtrafiken t.ex. Och här kommer den utveckling som pågått i ett antal år där Mälardalen växer sig allt mer samman och där människor färdas över de ”gamla” gränserna på ett helt annat sätt än förr.

Slutligen betonar de vikten av att de människor som berörs av regionbildningarna också ges möjlighet att ha inflytande, att ”sammanslagningar av landsting och nya regionbildningar kommer från dem som berörs” och att därför den lokala förankringen är avgörande.

Det är ett försiktigt, men väl så tydligt formulerat svar på att de tre herrarnas uppifrån formulerade förslag inte ryms inom det synsätt och den grund som regionbildningen måste ske på, ute i de lokala kommunerna. Bara tanken att göra i stort sett hela Norrland till en enda region och på så sätt skapa närhet till beslutsfattarna?

Förslag underifrån med lokalt engagemang viktigt!

Jag kan inte låta bli att bidra till spridningen av Gustaf Blombergs ledare i Norrbottenskuriren. Hans kommentar att de tre herrarnas (i DN-debatt) regioniver inte känner några gränser är förståelig t.ex. när det gäller deras förslag att de fyra nordligaste länen ska bilda en jätttelik region. Jag har kommenterat förslaget tidigare här i denna blogg.

Blombergs slutkläm förtjänar att citeras: "Det hela påminner inte så lite om den socialdemokratiska processen för att utse ny partiledare: en liten grupp sitter och tycker till, medan de som berörs och de som borde ha avgörandet i sin hand lämnas utanför".

Vi behöver ett ökat engagemang på lokal nivå - innan förslag och "order" kommer uppifrån!

Kommunpolitikerna måste engagera sig!

Utvecklingen i Stockholm-Mälardalen går, med en allt mera sammanvuxen arbetsmarknad, kommunikationsmönster, utbildningszon och näringslivsmönster, och där flera anser att kommunerna och i viss mån länen runt Mälaren växer sig allt mer samman, mot att bli en enda stor gemensam planeringshorisont inom några få år. Människorna reser idag alltmer över de gamla länsgränserna, och upplever t.ex. praktiska problem med att få ansluta sig till den vårdcentral som passar dem bäst oavsett län, måste betala extra för att åka över länsgränsen m.m. Gamla administrativa gränser med ursprung i 1600-talet försvårar för människorna, men i och med regionbildningen har dessa upphört i Skåne efter ombildningen enligt kommunpolitiker därifrån. Erfarenheter för oss i Mälardalen att lyssna på.

Till viss del kan som idag mellankommunalt samarbete lösa en del sådana problem, men för att nå en verkligt dynamisk utveckling krävs regioner. Människors rörelsemönster kräver helt enkelt detta. Här finns också ett gemensamt intresse med näringslivet. Det kan man bland annat förstå när man lyssnar på erfarenheterna från Skåne och Västra Götaland.

På ett seminarium som SKL nyligen anordnade påtalades vikten av att de regionala utvecklingsfrågorna inte får stanna högst upp i kommunledningen. Den måste ut bland invånarna, genomsyra vardagslivet för medborgarna.

Ur näringslivspolitiskt perspektiv berättar man också att man på kommunal nivå, gått från att konkurrera om företagen till att man nu ser att företagsetablering gynnar hela regionen.

Till den expanderande Mälardalsregionen, med ökande inflyttning i bl.a. vår kommun Håbo drygt 4 mil nordväst om Stockholm, hör ett expanderande näringsliv, krav på ökande kommunikationslösningar och tillgång till kultur och friluftsliv, och då inte bara för oss som bor i Håbo kommun. En sådan utveckling möjliggörs betydligt effektivare om en samlad regional utvecklingsplan kan komma till stånd.

På seminariet var man bland de som talade om sina erfarenheter från Skåne och Västra Götaland liksom från Linköping, överens om att det därför är av stor betydelse att det är de lokala politikerna som tar ansvar och initiativ till regionbildningen. En regionbildning gynnar framförallt medborgarna. På seminariet nämndes att en effekt av regiontänkandet också är att kommunerna sinsemellan börjar samarbeta mot ett gemensamt mål.

Men - varje kommun är en del i en större helhet, den insikten måste finnas. Det är av stor betydelse att lokala politiker engagerar sig och driver på i utvecklingen enligt det samlade intrycket från seminariet. Källa: SKL, Agneta Dahlén

Ogenomtänkt förslag i dagens DN

Tre före detta ordföranden och råd från södra Sverige föreslår i dagens DN att det ska bildas åtta regioner i landet. Roland Andersson (S), Kent Johansson (C) och Jerker Swansteing (M) anser att Kirunas och Östersunds innevånare kommer att känna samhörighet, att de har gemensamma arbetsmarknadsförhållanden osv. Deras förslag bygger också på uppfattningen att Mora och Uppsala har samhörighet och gemensam identitet.

De blandar ihop remissinstansernas yttrande om själva idén med större regioner, behovet av att vissa en kraftfullare styrka på internationell nivå med förhållandena mellan de olika delarna i Norrland eller mellan norra Dalarna och Uppsala.

Det är riktigt, som de skriver, att ” Över 90 procent av remissinstanserna ställde sig positiva till kommitténs förslag om större, direktvalda, regioner med ansvar för både regional tillväxt och sjukvård.” Och att deras ”bild är att en majoritet av politikerna i kommuner och landsting fortfarande stödjer denna tanke.”. Sedan konstaterar de liksom många andra att det saknas beslut i frågan. Detta instämmer också jag i. Men deras resonemang har inte stöd.

Låt mig bara ta förslaget om en Svealandsregion som exempel. Dels skulle det bli en betydande delning av arbetsmarknaden, något som talar tvärs emot Ansvarsutredningens direktiv. Vidare finns det demokratiska problem i förslaget, bl.a. kan man konstatera att medborgarna i denna region får ett mycket sämre inflytande över de vardagliga frågorna. Dessutom ”glömmer” man de funktionella arbetsmarknader, kompetensnärheter, gemensamma kommunikationsproblem och lösningar som gäller för Stockholm-Mälardalen.

Kammarkollegiet skriver dessutom i sitt utlåtande om en tilltänkt Svealandsregion att "Det går ( - ) inte att finna en gemensam identitet i den tilltänkta Svealandsregionen...." . Vidare påpekar de att förtroendeuppdragen kommer att minska, vilket leder till demokratiska problem jämfört med dagens läge.
Också pekar kollegiet på, när det gäller Svealandsregionen, att "Nuvarande samverkan i de tre länen talar inte heller för att en gemensam identitet håller på att byggas upp."

Slutligen säger Kammarkollegiet att ” - "en uppdelning av människors, företags och offentliga verksamheters etablerade vardagsgeografi sannolikt inte kommer att bidra till att öka en regionkommuns legitimitet. Det kan ur legitimitetssynpunkt tala emot att skilja delar av Uppland från Stockholm."

Jag ställer mig mycket kritisk till de tre herrarnas förslag. Det verkar ogenomtänkt och visar på okunskap om de rådande förhållandena i Norrland, Svealand och Stockholm-Mälardalen.

S och M eniga i Sörmland!

Det är intressant notera i Sörmlands Nyheter idag den 8 mars, att både Viking Jonsson (S) och Anne-Marie Wigertz (M) i Regionförbundet i Sörmland:
1. Är helt eniga i att Sörmland ska tillhöra Stockholm
2. Att man ställer krav på sina partikollegor i Stockholm
3. Att så länge inte ett klart besked kommer så utgår man från att när det gäller en gemensam region ”så är det ingenting annat som gäller”.

Detta gäller även Uppland och Västmanland! Tiden är knapp innan Mats Sjöstrand skrider till verket med ett uppifrån kommande förslag till indelning.

Värmland och regiontillhörigheten

I Värmland pågår debatten för fullt kring regionfrågan. Två åsikter står mot varandra. Den ena som pläderar för att skapa en egen region i Värmland, den andra som pläderar för att slås samman med Västra Götaland. Skulle den senare bli verklighet, och vissa saker talar för det, blir Västra Götaland en geografiskt sett stor region med för värmlänningarnas del karlstad som regionkärna. Man har också inlett en process med Västra Götaland. Samtidigt har en utredning som landstinget gjort kommit fram till att det inte finns något som talar för att befolkningsutvecklingen och utvecklingen av skattekraften som idag ligger klart under riksgenomsnittet kommer att fortsätta inom överskådlig framtid.

Samtidigt påpekar bland andra Gösta Frödin (FP) att om man inte gör något själva nu, om man inte själva tar ansvar för vilken region man ska tillhöra, så finns risk att Mats Sjöstrand – regeringens utredningsman i regionfrågan - fogar ihop Värmland med delar av landet som man inte vill tillhöra.

Jag kan förstå diskussionen och instämmer i Frödins argument, åtminstone i huvudsak. Men – jag konstaterar också att man fortfarande diskuterar i termer av län som ska slås ihop med andra län.

Bra skrivet Bo Könberg!

Bo Könberg, landshövding i Södermanland, skriver i Södermanlands Nyheter den 25 februari om Stockholm_mälardalsregionen.

Jag citerar honom och håller med!

En mycket stor del av politikerna på alla nivåer inklusive länsstyrelsen i Södermanland anser nämligen om en Stockholm-Mälardalsregion, enligt Könberg följande:

"Den skulle innefatta Stockholms län, ­Södermanlands län, Västmanlands län och Uppsala län. Huruvida Örebro län också skall ingå är en öppen fråga.
Om alla kommuner i dessa län ska ingå bör - enligt min mening - i sista hand avgöras ute i kommunerna.

Skälen för en ny länsindelning och för bildandet av nya regioner är starka. Den ­nuvarande organisationen i ­Mälardalen är en regional röra och därför ­svåröverskådlig för medborgarna. I regionen har vi idag fyra landsting, fyra länsstyrelser, två regionförbund, två kommunförbund, två NUTS-regioner, ett ­myller av statliga regionindelningar samt ett stort antal samarbetsorgan som Mälardalsrådet och Haga Forum. Nästan allt detta skulle kunna ersättas med en direktvald regionkommun."

Som sagt, bra rutet Könberg!